labansdotter

Vad jobbigt det är när man vaknar på morgonen och bara känner sig allmänt omotiverad. Jag har ingen direkt lust att åka in till motala på dagvården, fast jag vet att när jag väl kommer dit så känner jag att det ger mig väldigt mycket. Men det som gör att jag inte vill åka (eller snarare sjukdomen) är att man känner sig gödd när man är där. Det ändå vi gör är att äta. Typ. Mellanmål, gruppsamtal, lunch, vila. Egentligen så är det så ofta jag ska äta men det har väl blivit lite sisådär med måltidsordningen på sensate tiden. Och de där förbaskade dryckerna. Jag verkligen HATAR dem! Då äter jag hellre ett halvt kilo rå potatis..

Nej, nu ska jag inte låta allt för pessimistisk. Gårdagen var väldigt intensiv och rolig. Red hästen på förmiddagen och sen så följde jag och mamma med farmor till kyrkogården och lade blommor på farfars grav. Han hade nämligen namnsdag igår- Tage. Saknar honom väldigt mycket. Tänk att det är fem år sedan han gick bort..Tiden går så fort. Sen så åkte jag ner till Regina och hjälpte henne med förberedelser till hennes dotters bröllop. Det är så pampigt där nere på säteriet. Jag kikade även in i det stora huset där festen ska vara. Jag gillar äldre byggnader där golven inte är helt raka och när det knakar när man går. Hela 150 gäster ska komma! Snacka om att slå på stort:)
Efter det så drog jag Jennie och Johanna till Ö&B. Jag hittade lite småsaker som ansiktsmask, tandkräm och även en del grejer till hästen. Folk på parkeringen måste ha tyckt att vi var helt galna när vi poserade framför bilen och tog en massa knäppa kort. Vi kommer nog aldrig att helt växa upp, och det är jag otroligt glad för!!
Kvällen var väldigt jobbig igår. Får ofta panik och ångest på kvällarna. Att bara sitta i soffan och inget göra och sen gå och lägga sig och sova. När jag håller igång och är i farten så är alla jobbiga tankar borta men sen så bara väller de över mig när jag varvar ner. Jag är hade svårt att somna igår. Kunde inte slappna av och komma till ro. Spang som en dåre i alla husets speglar och kände mig äcklig och stor. Hittade mitt gamla måttband och började mäta, klämma och känna. Varför gör jag detta halv två på natten?! Är fruktansvärt glad över att jag inte har någon våg kvar här hemma. Jag måste lägga av och bara våga lita på de runt omkring mig. Men att bara slappna av och strunta i kontrollbehoven är så svårt. Varför ska det vara så svårt?!