Den värsta någonsin
Nåväl..efter mycket skrik och gråt lyckades jag sansa mig och det blev lite lugnare. Helt utslagen somnade jag igår kväll i soffan. Känner mig nästan bakis idag. Kroppen orkar knappt gå och huvudet dunkar en aning.
Hoppas verkligen att detta var stormen för lugnet..För jag orkar inte detta helvete något mer!
Nyvaken och lite vilsen
Ändå så känner jag att jag har ju viljan och lusten till livet. Men för tillfället ser jag inte att vägen till livet kommer lösa alla problem. Jag vill sååå mycket! Ibland är jag alldeles för ivrig och naiv. Tror att bara jag bestämmer mig för att lämna detta helvete så är jag frisk i morgon. För allt ligger ju hos mig. Det är mitt fel att situationen är som den är. Har lite svårt att inse och acceptera att detta kommer ta tid. Om jag fick bestäma så skulle jag ha blivit frisk igår...
stå ut, stå ut, stå ut
Fy!! Jag håller på att få ett nervöst sammanbrott! Jag har beslutat mig om att verkligen göra något drastiskt, gå emot sjukdomen, för jag är så trött på den. Men i dessa lägen så har jag så svårt att se varför jag ska göra det? För tillfället är den så den så stark att jag överväger att lyssna på den. Det är ju smidigast så..På kort sikt i alla fall. Känslorna bubblar över och min kropp är uppsvälld. Jag tänker på det hela tiden. Kan inte slappna av eller fokusera på något annat. Jag tittar ner på mina gigantiska lår och känner mig spyfärdig. Försöker kolla vad som händer i världen genom att uppdatera mig och läsa en rubrik i tidningen. Läser första raden och sen glömt bort vad det stod. Klämmer på magen och stör mig på att den ser så äcklig, fet och uppsvälld ut. Går till spegeln och granskar min spegelbild. Hur är det möjligt att den kan växa så fort? I morgon kommer jag se ännu större ut. Tänk hur stor jag kommer vara om två dagar? Shit, jag hatar det här! Förnuftet säger en sak och sjukdomen en annan. Vet egentligen vad som stämmer men "verkligheten" är faktiskt så att jag SER hur jäkla stor jag är.
Suck...Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag svamlar en massa skit, men såhär känner jag. Såhär går tankarna i mitt huvud. This is the reality. Helt ocensurerat, helt ärligt, helt...SJUKT! Helt och hållet min vardag.
Känner mina dubbelhakor vika sig när jag böjer ner huvudet för att skriva på datorn. Tar detta aldrig slut? Jag orkar fan snart inte mer...
Befinner mig i Uppsala hos syster. Älskar att vara här och umgås med henne och familjen. Hon känner mig så väl och ser direkt när jag mår piss. Hon är hård och har stenkoll. Tyvärr tycker sjukdomen men SKÖNT men fruktansvärt JOBBIGT tycker jag. Alla mina små kryphål täpps igen och just därför denna ångest.
Jag behöver hennes närhet och att inte behöva vara ensam hemma. Modern är i Barcelona med sina vänner och jag kände inte för att vara ensam med papi. Allt för att undvika slagsmål.
Nu ska vi bege oss ut en sväng. Härligt väder!
Ha en underbar dag. Själv ska jag fortsätta med att krossa häxan.
Ännu en ny morgon
Faktum är att jag har börjat analysera mer nu om hur jag känner mig och hur det är kopplat till andra känslor. Ibland brukar det hjälpa att bara stanna upp och ta några djupa andetag och fråga mig själv högt varför? Tyvärr fungerar det inte alltid exempelvis vid hysteriska ångestattacker. Men jag tycker i alla fall att det är är stort framsteg.
Igår var en helt okej dag. Jag uträttade lite ärenden på biblioteket och hämtade hem farmors cykel. Jag har tänkt låna den ett tag framöver för min cykelsadel är så himla oskön och så vill jag ha en "tantcykel" med cykelkorg. (Så att jag lite mer oskyldigt och smidigt kan palla äpplen från grannens trädgård. Vet inte vad sorten heter men jag är bara helt tokig i dem!)
Just nu sitter jag i sängen med min lilla dator i knät. Jag har tänt lite ljus här på morgonen i mitt rum och det är en mysfaktor minsann. Ser dock att lågan på doftljuset börjar likna en majbrasa. Jag bör nog gå och göra något åt saken innan min ljusa tapet får en annan färg...
Ha en underbar dag!
Köra på eller lägga ner?
Som sagt så har inte skrivlusten funnits på ett tag. Jag står i valet och kvalet om jag ska ta bort bloggen helt eller bli ambitiös och uppdatera regelbundet. Jag känner ju ibland att jag saknar bloggen. Den har ju trots allt haft en stor del i mitt liv. Jag får testa mig fram med ett par inlägg och sen se hur jag gör.
Sammanfattningsvis så kan jag berätta att mitt mående är sisådär. Har backat lite, men mest känns det som om jag har fastnat. Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra med mitt liv. Paniken kommer krypande när jag tänker på framtiden. Jag står vid en vägkorsning och är mest förvirrad. Jag vet att jag måste se till att bli frisk/må bättre innan jag kan ta större beslut om mitt liv. Men i den aspekten så vill jag bli frisk NU på en gång så att jag kan välja de andra vägarna, dvs skola, flytt, jobb m.m. Om jag ska vara realistisk så vet jag att det tar tid att bli frisk och jag vet att jag inte skulle klara av rent psykiskt att gå upp i vikt för fort heller. Plus att friskheten inte kommer som ett brev på posten när man är uppe på normalvikt. Jag känner mig stressad inombords för att hinna "leva ifatt" allt jag har missat. Jag är för närvarande så himla missnöjd med hela min livssitutation. Jag kan ju åtminstone börja med att leva en dag i taget...Allt känns bara nattsvart eller snövitt.
