God förmiddag
Det är knappt att jag kan tro det själv men jag har sovit ända till klockan 08.30!! Det är mitt nya rekord. (Om man inte räknar med midsommar på Öland men då var alkoholen inblandad) Visserligen kom jag i säng sent då jag inte hade ro i kroppen att lägga mig ner att sova. Jag är så stolt över mig själv. Faktum är så är det ett liiitet framsteg. Att jag vaknade med ett ryck i panik med dåligt samvete för att jag kände mig lat, behöver vi inte gå in närmare på.,..Nåväl, torsdag idag. Känns som en ganska lugn dag ändå. Rent psykiskt alltså, för jag har ganska mycket att stå i. Men egentligen kvittar det hur mycket eller lite jag har att göra så avgör sjukdomen vad det ska bli för dag. Man kan nästan jämföra det med vädret. Man kan aldrig lita på det! Prognosen kan se god ut och lova strålande sol och uppehåll. Men plötsligt kan det slå om och jag blir träffad av en blixt från klar himmel...Kanske inte är så lustigt trots allt att mitt humör är lite väderberoende? Metreolog ska jag i alla fall inte bli när "jagblirstor" ;)
Vågen pekade upp igår. För mycket upp enligt mig, men inte enligt de andra...Visst, vill jag upp men jag vill att det ska gå i lagom takt. Kontrollen, you know.
Tror nog att förra veckan dramatiska (?!) viktnedgång berodde på att jag även var uttorkad. Har ju fått lära mig att de inre organen innehåller väldigt mycket vätska.
Innan jag står min kos upp till banken för att uträtta några ärenden (Gud vad vuxet det lät!) så vill jag tacka för alla fina kommentarer. De värmer verkligen och ger mig styrkan och orken att kämpa vidare!
en sista chans..
Att det är varit riktigt jobbitg nu ett tag är väl kanske ingen direkt nyhet. Allting blir så mycket värre när vikt, tankar och känslor börjar i en negativ spiral neråt igen..Det är nästan skrämmande hur hjärnan kan ändra min kroppsuppfattning på bara några veckor. Just nu tycker jag att jag ser ut som ett fläskberg, men ändå så har jag gått ner?! Och jag kände mig inte alls lika stor när jag blev utskriven från sjukhuset, då vågen visade mer kilon. Hej svälthjärna..
Men jag tänker inte hamna där jag var i januari. Jag tänker inte falla så långt och misshandla mig och min kropp på det viset ännu en gång. Men vad är det då som sjukdomen lockar mig med? En falsk trygghet och ett isolerat liv. Låter detta spännande? Inte ett förbannade dugg! Dra åt pipsvängen med dig din dumma häxa, jag tänker slå dig tills du försvinner för gott. Lina ska komma tillbaka till livet..
Överkänslig?
Han har ju rätt! Här sitter jag och gluffsar i mig IGEN. Jag behöver inte det här. Vilket svullo jag är som bara trycker i mig mat hela tiden. Usch, vad äcklig jag är!!
Kvällen hemma slutade inte på topp. Tårar, ångest och panik. Somnade till slut av utmattning i mammas säng.
Egentligen ska jag inte ta åt mig utan bara strunta i vad personen i fråga sa. Men när tankarna bara maler på i huvudet så försvinner förnuftet. Jag måste lära mig att hantera dessa situationer men ibland är det svårt.
Psst?! Är kusten klar?
Ångesten efter kom ganska direkt, men till slut så somnade jag av utmattning i soffan.
Fick oväntat besök av min underbara vän Sara som kom likt en räddande ängel! TACK Sara! Utan ditt stöd igår så skulle jag inte ha klarat av resten av dagen. Förlåt för att jag drar mig undan, men jag ska aldrig mer göra det igen!
Sara åte hem och vi bestämde för att ses i kväll. Vi ska titta på film och ha lite tjejmys. Har ju inte sett hennes nya lägenhet än..
Med röda, svullna ögon och 2 liter midre tårar i tårkanalerna så åkte jag och mami upp till hästen. Han fick dessvärre ta en vilodag igår då jag var rätt så utmattad både fysikskt och psykiskt.
Idag känns det lite bättre, men jag känner mig seg i hela kroppen och det gör mig förbannad. Känner mig lat när orken inte finns. Har nyss ätit frukost och än så länge verkar läget lugnt. Men jag vågar ändå inte andas ut helt för jag måste vara på min vakt. Slappnar jag av då kommer hon direkt.
Tankar som far runt
Jag har panik. Bokstavligen P A N I K. Jag kan inte tänka klart utan allt är bara som en enda röra i huvudet på mig. Jag vill bara ut ur mítt förbannade skal och leva livet. Det livet som jag borde leva..Jag känner mig meningslös och värdelös. (Är det en slump att båda ordet slutar på lös?)
Vägningen idag gick skit. Vill inte tänka på det, vill inte prata om det. Flyktbeteende kallas det. Ett beteende som börjar bli allt mer vanligt igen. Suck...
Hopplös är jag också. Lyckas inte med någonting här på planeten tellus. Borde jag söka lyckan på någon annan plats, på en annan planet? NEJ, Lina bort med dumma, idiotiska tankar.
Känner i vilka jävla klor jag sitter fast i just nu. Är jag bortom all hjälp? Just nu når ingen fram till mig. Mamma försöker men jag (sjukdomen) gör detta omöjligt för henne. Märker att jag bara svamlar omkring. Sammanfattningsvis - jag mår skit...
PUUH
Pratade med kära syster igår. Jag hade det jobbigt och visste inte vad jag skulle göra. Så istället för att göra några
Tänkte bjuda på några semesterbilder från Gran Canaria, enjoy!
Ida och jag på beachen
jag i mina nya solglasögon
Härlig utsikt!
Vi var på delfintur och såg delfiner!
vill inte
Ikväll ska jag ut o dansa med mina goa brudar. Jag ser fram emot det! Just like the old days;)
En jävlig kamp
Idag har jag verkligen fått kämpa hela dagen. Hon har varit fördjävlig och varit väldigt aktiv med dumma tankar och idéer. Måste stolt berätta att jag inte har vikt av en tumm. Jag har ätit alla måltider och drycker och INTE gett mig ut på någon mer galen barfota-powerwalk i spöregnet. Jag vill ifrån denna sjukdom. Den har fått styra mitt liv alldeles för länge nu. Denna dag är ett steg närmare mitt mål. Jag ska dit och det kommer att gå vägen. Jag bara vet det! Jag är på gång nu..
Har även städat mitt rum idag. Jag gillar och städa. När jag kommer igång går det nästan inte att få stopp på mig. Framför allt inte efter 2 koppar kaffe;)
Nu ska jag hoppa i dushen. Blev genomblöt när jag tog in hästarna nyss.
Kram på er
Semester
Men nu är jag tillbaka igen!:)
Hemkommen från semestern på Gran Canaria. En riktigt rolig vecka tillsammans med Ida, mor o far. Utmanade minsann sjukdomen ganska hårt med både det ena och det andra. Visst var det fruktansvärt tufft vid många tillfällen men utan Ida så skulle jag och pappa ha rykt ihop fler gånger än vad vi gjorde...
Att komma hem var både skänt och hemskt. Skönt att rida hästen igen men allt annat var långt ifrån på topp. Hade dåligt samvete för att jag har varit iväg och "flängt runt" i en hel vecka. En vanlig vecka med behandling framför mig gav mig ångest. Att ta ledigt ifrån LPC, vägning och allt annat var som att ta ledigt ifrån sjukdomen ett tag. Hon slog tillbaka på mig fast tre gånger värre. Mamma fångade upp mig rätt så fort då hon såg att jag var påväg bort ifrån henne igen. Jag älskar verkligen min mamma för allt hon gör för mig. Jag förtjänar inte att ha en såhär underbar mamma!
Igår åkte vi en sväng till söderköping och tittade på båtar vid Göta Kanal. Mamma och jag strosade i affärer medans pappa satt utanför och väntade. Affärer är inte riktigt hans forum, om man säger så.. Sen så åt vi glass. Även jag. Haha, nu utmanar jag vidare för bort ska hon!
Sen hade vi oite fredagsmys på altanen där vi spelade lite kort. Gissa vem som vann? MOI såklart!
Ha en fortsatt skön lördag!
