labansdotter

Det känns som om en orkan har dragit förbi genom huvudet och kroppen. Lika bra som jag har mått i två dagar, lika dåligt har jag mått de senaste två dagarna. Jag är så trött på denna krokiga väg tillbaka från sjukdomen. Jag vill inte falla tillbaka men jag märker att jag motvilligt har tagit ett steg tillbaka. Jag märker det även lite på vikten tyvärr..Jag är livrädd för att gå ner för jag vet hur mycket starkare hon blir då. Varför lyder inte den friska delen av mig? Har jag blivit så lättmanipulerad att jag ger vika till de dumma tankarna igen? Vad ska jag göra? Jag har bara lust att banka något hårt i huvudet på mig själv, i hopp om att den lilla djävulen ska fara sin kos.
Kanske gjorde det lilla bråket med pappa igår inte situationen bättre. Han sa väldigt många saker som verkligen gjorde mig sårad. Ibland blir jag fruktansvärt trött på hans okunskap och brist på empati. Jag förstår att han är orolig för mig men när han inte lyssnar på mig när jag försöker förklara så känner jag mig så uppgiven, det tjänar liksom ingenting till.
Jag känner mig bara i vägen just nu. Har bara lust att gå och lägga mig under mitt tjocka duntäcke och sova bort alla jobbiga känslor. Men så enkelt är det inte...
Kan inte hjälpa att jag bär på så mycket självhat. Jag är så besiken på mig själv. Just nu känner jag mig som en stor misslyckad idiot som bara kastar bort mitt liv. JAG ÄR SÅ ARG ATT JAG BARA VILL FÖRSVINNA FRÅN MIG SJÄLV!!

Har precis ätit här och ångesten är starkare än nånsin. Har som en stor klump i halsen som hindrar mig från att kunna svälja och andas normalt. Panik över känslan att jag har ätit för mycket, rädsla över att sjukdomen kommer att när som helst börja plåga mig. Idag orkar jag inte ta någon fajt. Jag är alldeles för trött och deppig. Precis såna här tillfällen som hon älskar. Men det är hon som har gjort mig trött och ledsen. Det är hennes fula rävspel...

Nu ska jag bara vila färdigt och sen så ska jag åka upp till hästen. Det är den bästa medicinen mot ångest. Mamma ska följa med också.
Jag vet att jag skrev förra lördagen att jag skulle ge mig på att äta godis denna helg. Tyvärr blir det inget med det idag. Jag har sänkt ribban några pinnhål för att sakta men säkert jobba mig tillbaka. Just nu är prioritet ett att få rutin på alla måltider och mellanmål igen. Inget mer fusk eller smusslande här inte!


min ångestmedicin<3

Sitter här med min lilla rosa dator i bilen och lyssnar på musik. Vi är påväg upp till Stockholm för att dra iväg med Birka paradise för att fira farmorn som fyller 80 samt min lilla systerdotter som fyller 3 år idag. Det ska bli skönt att komma iväg från vardagen under ett dygn. fast samtidigt är jag lite nervös. Vi ska tydligen äta buffé på båten ikväll. Och jag tycker buffé är jobbigt. Det kvittar hur lite eller hur mycket man äter så känns det som om man har ätit allt som finns på bordet. Även fast det brukar vara så att man pillar i sig för lite i jämförelse med en normalportion.
Begreppet normalportion är också väldigt svårt för mig. Jag har en lapp på kylen hemma som jag har fått av dietisten. Där det står exakt hur mycket man ska få i sig. Exempelvis 2 potatisar, 2-3 dl pasta, 6 köttbullar, 1,5 dl köttfärssås osv.. I slutändan så blir min så kallade "normalportion" ALLTID dubbelt så stor än vad den ska vara i mina ögon. För egentligen så är ju inte två små förskpotatisar likvärdiga med två vanliga potatisar som jag åt i förrgår. Men rent psykiskt så skulle jag aldrig äta mer än två potatisar oavsett storlek. Fem myror är fler än fyra elefanter. Något att jobba vidare på märker jag..

Hade vägning idag innan vi för iväg. Plus 2 hekto. Vet inte riktigt vad jag känner. Sjukdomen jublar medans jag är ganska tom känslomässigt. Vet inte om det är bra eller dåligt. Det kommer nog att komma ifatt mig ikväll. Hoppas inte att det kommer i samband med buffén. Då blir det nog för mycket på en gång.

Jag kommer verkligen göra allt för kämpa emot henne idag. Hon ska inte förstöra för mig. Jag vill bara kunna slappna av och ha det skönt.

Igår träffade jag mina underbara tjejer på Gusto. De lunchade och jag fikade. Tiden bara flög iväg. Jag har inte skrattat så mycket på länge:) Vid såna tillfällen känner jag mig levande igen. Tack för att ni finns! Känns skönt att midsommar är bestämd. ÖLAND here we come;)

Ny vecka, nya tag, nya möjligheter! Fasen vad jag är arg. Främst på mig själv. Men även lite på pappa. Vi bråkade lite i helgen. För tillfället är jag väldigt känslig för allt. Ibland är det kanske måhända petitesser, men för mig, just nu är det som om hela världen faller samman!
Anledningen till denna fajt var att pappa anklagade mig för att ha fuskat med maten även fast jag var oskyldig. Det kvittade hur mycket jag försökte förklara för honom, lugnt och metodiskt, så bara struntade han i att lyssna på mig. Om det är något jag hatar så är det när folk inte lyssnar på vad den andra har att säga, utan envist hålla kvar vid sitt antagande. Han ignorerade mig TOTALT! Jag kände mig maktlös och sårad. Alltså så tog jag ut mina känslor på maten i alla fall, även fast det hade varit en bra dag. Och sen så konstaterade jag att mitt knä inte håller för att springa på asfalt längre sträckor. Jag VET att det var dumt att ta på sig löparskorna och ge sig ut, men det hjälpte ju... För stunden i alla fall. Det var en sån befriande känsla att bara få springa av sig all ilska med vinden piskandes mot ansiktet. När en jobbig tanke dök upp ökade jag bara farten.
Jag har bara mig själv att skylla. Visst att pappa kan ta på sig en del för han betedde sig verkligen dumt, men jag, det friska jaget skulle ha ruskat av mig den jobbiga häxan på axeln och ringt till någon och prata av mig i stället. Det här var sista gången som anorexin vann över mig. Nu jävlar ska hon puttas ner en gång för alla. Och jag är laddad till tänderna, förbannad och motiverad! Det är bara att bryta ihop och komma igen...

Jag har fått en inbjudan till en maskerad för att fira en kompis som fyller 20. Är det någon som har några idéer på vad jag skulle kunna klä ut mig till?

Än så länge så har detta inte varit min dag idag...Allt började vid frukosten. En ny musli var inhandlad. Ni som inte redan vet så är jag EXTREMT kräsen vad gäller musli. (Hur fasen gör man U med prickar över? Knappar på alla tangenter som finns med diverse kombinationer med både Ctrl och Alr Gr men inga prickar..ser så larvligt ut när jag ska skriva musli)
Hur som helst...denna musli av märket finax, Branmusli var en stor besvikelse! Flingona hann liksom mjukna jättefort och blev fruktansvärt äckliga. De tidigare flingorna hade tagit en mer mjölig konsistens och bildade nästan en degklump i munnen. Känslan gjorde mig nästintill spyfärdig! Donerade muslipaketet till Vera Bengtsson (min lilla kanin). Hon verkade gilla dem i alla fall. Fast visserligen äter hon dem inte tillsammans med fil...

Denna patetiska incident gjorde att mitt humör dalade från att vara på toppen ner till tjurig och överkänslig. Pappa fick sig en släng av muslihumöret då han tog det sista kaffet, vilket gjorde mig förbannad. Begav mig senare till tåget för att åka in till dagvården. Tog sällskap med Mette in som skulle träffa sjukgymnasten och dietisten. Mötte dietisten i dörren som berättade att mitt recept på de nya näringsdryckerna hade krånglat lite. Annars gick allt bra inne på LPC. Värre var det när jag skulle gå tillbaka till stationen igen. Det spöregnade! Som om jag inte blev tillräckligt blöt så var det en lastbil som skvätte upp en kubik vatten över mig när jag gick på trottoaren. Behöver jag nämna att humöret började närma sig bristningsgränsen? Som om inte detta vore nog så var tåget försenat. Alltså så missade jag min anslutnade buss hem med 3 minuter. Tjohoo, vilket flyt jag har! Skulle håva upp min mobil för att ringa mamma och säga att jag inte kunde möta upp henne vid den tiden vi hade bestämt. Vilken mobil? Jo just det! Den som ligger kvar hemma på laddning! Där står jag i regnet, tjurig, blött och irriterad på stationen och väntar på nästa tåg som går om en timme. Tänk om jag bara hade köpt rätt musli!!

Nu kan väl denna dag bara bli bättre? Efter regn kommer solsken, inte sant?

Idag så kommer hela tjocka släkten hem hit för att fira mig. Och jag överdriver inte när jag säger att den är stor. Mamma har sju syskon som har barn (kusiner alltså), som i sin tur har barn, respektive och allt vad det innebär. Det är jättehärligt för vi har en sån bra sammanhållning i vår släkt. Alla hjälper varandra och varje år brukar vi samlas för årlig släktbowling. Det enda som är like komplicerat är att det går åt stor uppsättning av tallrikar, bestik, sittplatser etc. Räknade ut på en höft att det kommer närmare 35 gäster. Tur att det fina vädret håller i sig så att man kan sitta ute.

Dagen igår började bra. Sen så gick det utför. Jag var ensam hemma vid luchen och skulle fixa det själv. Då var hon där. Den där oinbjudna gästen på höger axeln. Det slutade med att hon vann denna gång. Jag fuskade med både lunch och näringsdryck...Det värsta av allt är att jag blir så himla förbannad på mig själv! Jag vill verkligen inte falla tillbaka. Känns som hon har vunnit en gång för mycket nu. Idag blir det att använda hårdhanskarna. Frukosten var jobbig men det gick bra. Storasyster kramade om mig och peppade mig. Idag är det en ny dag, rolig dag. Hon ska inte absolut inte få förstöra mitt egna kalas! Är nervös för tårtan. Tror inte jag kommer klara den. Känns som om det kommer bli en scen om jag tar en bit. Mamma sa att om jag inte vill ha/klarar av det så är det helt okej. Skönt! Ett orosmoment mindre. Men samtidigt känns det som om det är häxan som vinner om jag inte tar tårta. Dagens i-landsproblem, verkligen. Kan inte hjälpa att jag känner mig grymt patetisk...Vad är mitt "trårtproblem" i jämförelse med alla andra allvarliga problem i världen?

Ikväll, efter kalaset så ska jag ut för första gången på väääldigt länge. Har saknat att gå ut och skaka rumpan på dansgolvet. Ni ska se Lina efter en tequila. Då blir det luftgitarr-solon framför DJ:n och andra gymnastiska övningar:) Ida och jag ska ut och äga stället! Vad ska jag ha på mig? Det är svårt det med. Tycker inte om att ha linnen på mig men det blir ju förbaskat varmt med polotröja..Dagens andra i- landproblem.

Just det! Vet ni vad jag fick i födelsedagspresent? Jag hade tänkt köpa mig en rosa champagneflaska när jag blev av med "systemoskulden" men den fanns inte i sortimentet i det samhälle till håla jag bor i. Besviken och tjurig nöjde jag mig med den flaska rödvin jag införskaffade (vilket var väldigt gott för den delen). Jag fick den av mamma o pappa i present! Antingen blir det den ikväll eller så sparar jag den.

  
Jag och Ida                       Min present från mor o far