labansdotter

Jahopp, måndag igen. En del av mig är jättepepp! Den andra delen, den sjuka delen är enivs och elak. Igår var hon jättedum emot mig. Jag råkade stå framför en spegel när jag skulle byta om till ridkläderna igår, och genast var hon där. "Men SHIT vad du har blivit STOR, såhär kan du ju inte ut. Äcklig är du, snarare motbjudande."
Jag lyssnade. Klämde och kände. Letade frenetiskt efter en våg, hittade ingen. Det fick bli ett måttband. Så jävla korkat gjort...Om jag hade varit i mitt friska tillstånd i det ögonblicket så skulle jag inte ha reagerat på att centimeterna var fler än förra gången jag mätte. Men det här var mitt bevis på att häxan talade sanning. Jag hade ju blivit större, betydligt större!
Ångesten var oundviklig, kom som ett brev på posten. Tack så mycket anorexin för den!
Mamma fick bli den som tröstade mig. Jag har ju redan gått igenom det här. Jag har accepterat min viktuppgång. Jag har bara fått uppleva positiva saker i samband med min nya vikt. Jag orkar mer,  har blivit utskriven från sjukhuset, blivit av med en dryck, får göra det bästa jag vet- rida min häst! och brutit den hemska isolering som jag levde i när allt var som värst. Är detta något jag vill tillbaka till? ABSOLUT INTE, är den första reaktionen från mig. Självklart vill jag inte gå tillbaka till den hemska vardag. Men vad är det som anorexin ger mig? Något måste det vara eftersom jag lyssnar på henne ibland. Jag kan i komma på något men när hon har mig i sina klor så existerar inte verkligheten omkring mig. Jag är som i trans. Låt mig va! Det finns inget som ni kan göra, det är försent.
Jag kan inte tacka min familj och vänner nog, som inte ger upp! Ni tror på mig när min motivation inte finns, ni peppar och tröstar mig. Utan ert stöd skulle Lina inte vandra på planeten Tellus idag.

Jag mådde bättre på eftermiddagen då jag åkte upp till stallet, min frizon. Mamma följde med. Jag skrittade ut en långsväng i skogen. >Då kände jag att livet är alldeles för kort och alldeles för fint för att bara kasta bort. Jag har hela livet framför mina fötter som bara väntar på att jag ska börja ta kliven emot framtiden och börja leva MITT liv igen, så som jag vill leva det, utan sjukdomen.
Jag var jättetrött igår efter den jobbiga dagen. Somnade innan nio och tog faktiskt lite sovmorgon idag. Eller sovmorgon för att vara mig. Tolv minuter över sju! Är nog rekord tror jag..
Sitter just nu i köket och har nyss ätit frukost. Magen gör ont. Magsäcken kan nog ha dragit ihop sig lite nu under den jobbiga veckan. Får jobba på att tänja ut den igen, men det gör förbaskat ont. Men det ska kännas att bli frisk. Vägen är inte spikrak och smärtfri. Ett jobb som är värt att utföras då lönen är ovärderlig. -Mitt liv!
Imorgon ska jag vägas och tydligen träffa en läkare. Det var någon somatisk undersökninig som skulle göras. Sist tyckte de att mitt blodtryck var för lågt. Jag har ingen aning om vad det ska ligga på. Är det någon som vet?

Idag ska jag träffa mina underbara vänner från gymnasietiden. Nu är de flesta hemma igen från världens alla hörn. USA, Norge, Spanien m.m.
Sen så ska jag träna med hästen ikväll för min tränare. Det ska bli roligt. Jag ska köra transporten själv:) Måste säga att jag är inte helt tappad bakom en vagn när det kommer till backningen. I helgen lyckades jag baxa mig ur en knepig situation med både hästar och bilar runt omkring.

Kram