labansdotter

I morgon åker jag hem till lilla Boxholm och ska fira påsk och ha lite lov. Men var är hem egentligen?
Där jag bor nu, i korridoren, är ju bara tillfälligt. Eller är min blivande studentlägenhet mitt riktiga hem? Kanske säger man att Uppsala är hem eftersom det är där jag lever, bor, studerar. Samtidigt känner jag att jag inte har bott här tillräckligt länge för att kalla det för mitt riktiga hem. Hmm, det är lite förvirrande det där. Det spelar ju ingen roll vad jag kallar det för i morgon åker jag hem, HEM och det ska bli så skönt!

Dagens föreläsning i utvecklingspsykologi handlade om observation. Vi ska nämligen följa och studera ett spädbarn från 10 månaders ålder till vi tar examen om 4 år. Vi ska filma och observera barnets utveckling inom språk, motorik, sociala aspekter etc. Spännande och roligt tycker jag:)
Gick även förbi studentbokhandeln och blev 952:- fattigare på mitt konto. Vilka gigantiska böcker! Shit, vad tunga de var att bära hem. Kassen liksom skar in i händerna. Är det detta som kallas för tung lektyr? Bläddrade igenom dem lite som hastigast och de verkar inte så svårlästa även fast de är på engelska. Kanske tar med mig en på tåget i morgon och läser lite. Beror lite på hur tung den övriga packningen blir..

I morgon blir det en heldag i skolan innan hemfärden. Jag har precis gjort matlåda att ha med mig. Det blev ris, lax och wokgrönsaker (blev visst med rätt mycket chili). Även fast jag "sköter" mig och lagar mat, som jag äter och tar mitt ansvar så kommer jag inte ifrån lite jobbiga känslor som poppar upp i huvudet och spökar. Det känns som om jag gör fel, snarare något kriminellt när jag äter. Jag får kämpa som en liten idiot för att distrahera henne. Mitt förnuft säger en sak men känslan en helt annan. Det är ju helt normalt och livsviktigt att äta. Även om det smakar gott. För det skrämmer mig mest tror jag. Smakar det gott så är det farligt och det förtjänar inte jag. Att njuta av mat är förbjudet skriker hon. Skammen över att erkänna att mat är gott är egentligen helt absurd. Men jag hoppas att hon blir allt mer tyst ju mer jag äter och njuter!


Mina tunga kursböcker

Måndag idag. Än så länge en helt vanlig dag. Jag vaknar tidigt som jag brukar och äter frukost tillsammans med min ständiga följesslagare korsordstidningen hemmets veckotidning. Ja, jag vet att det är jag och pensionärerna MEN ni anar inte hur många gånger dessa korsord har räddat mig när jag behöver avleda dumma tankar. Jag samlar istället pensionärspoäng snarare än vuxenpoäng, haha!

Kvällen igår var rätt så jobbig. Jag var fruktansvärt rastlös. Eftersom jag hade tenta i fredags så hade jag inte ens något att plugga på. Konstigt att man vill plugga när man inte kan? Men om jag känner mig själv så skulle jag nog inte gjort det även om hade det.. Nåväl, idag börjar en ny kurs - utvecklingspsykologi. Jag ser fram emot den för jag tycker att psykologi var väldigt intressant i gymnasiet. Vi går bara tre dagar denna vecka och sen har vi lite påsklov. Det ska bli skönt. Jag åker hem med tåget på onsdag efter sista förläsningen. Blir hemma i fem dagar, mysigt! Jag blir så glad av påsken. Alla härliga färger, ägg och att våren är på intåg. Sen förknippar jag nog påsken med glädje, då det är nästan exakt ett år sedan jag blev utskriven från sjukhuset.

Kom just på att denna måndag inte alls kommer sluta som en vanlig måndag. Jag och mina kompisar hade sådan sug efter sushi häromdan så vi bestämde oss för att besöka sushistället i vårt område ikväll. Det var ett bra tag sen jag åt det så det ska bli riktigt gott:) Sushi+wasabi+underbara vänner, det kan inte gå fel!

Jag har inte varit aktiv på min blogg på länge nu. Och det känns faktiskt som om jag har förlorat något. Eller snarare min ventil för alla mina tankar och känslor. Känslor och tankar som börjar bli mer och mer ljusa och friska. Jag vill ju dela med mig av dessa också såklart:) Jag jobbar fortfarande med henne som stör mig och visst är hon lika jävlig och påträngande fortfarande men jag har börjat fylla mitt liv med andra saker som gör att hennes plats blir allt mindre och mindre.

Jag har kommit i studentlivet på riktigt nu. Det var väldigt mycket i början som skulle fixas och ordnas eftersom allt blev bestämt så hastigt och tiden för bloggen fanns inte. Nu har jag eget boende i en studentkorridor fram till att jag får tillträde till min studentlägenhet 1 maj. Jag kan säga att bo i korridor har sin..Tjaa, vad ska jag kalla det. "Charm"? I alla fall här i Flogsta som förknippas som lite slumområde. Vet inte om det beror på att det bor mycket utbytesstudenter här eller om det bara är fördomar.
Standarden är väl inte heller den bästa. Jag är absolut inte den som är kräsen och jag klagar verkligen inte. Men att bo på sjunde våningen när hissen inte fungerar på över två veckor känns i vaderna. Nu fungerar den äntligen igen och att bära tunga matkassar, tvätt o dyl är numera a piece of cake!
Att bo i hus 8 våning 7 i Flogsta berikar livet med nya upplevelser och överraskningar. Igår morse när jag skulle springa ner till tvättstugan hittade jag en trashad microvågsugn i entrén. Den hade kastas ner ifrån trappuppgången (troligtvis från våning 5 aka "partyvåningen") och låg i fler antal bitar än vad en normal micro brukar bestå av.
Jag har ändå tur. Min korridor är väldigt lugn. (Tänkte skriva "städad" men ångrade mig kvickt då det delade köket inte stämmer in på den beskrivningen.) Mina 11 andra door mates är trevliga och riktigt roliga att prata med och de flesta har samma årgång som jag.

Åh, vad jag har saknat bloggen! Jag blev genast gladare av att få skriva av mig lite:) Jag har planer på att andra layout och göra den lite finare med mer bilder och så. Jag ska bara försöka bli mer teknisk. Eller finns det någon där ute som är duktig på detta område?

Kram på er!