Var är hem?
I morgon åker jag hem till lilla Boxholm och ska fira påsk och ha lite lov. Men var är hem egentligen?
Där jag bor nu, i korridoren, är ju bara tillfälligt. Eller är min blivande studentlägenhet mitt riktiga hem? Kanske säger man att Uppsala är hem eftersom det är där jag lever, bor, studerar. Samtidigt känner jag att jag inte har bott här tillräckligt länge för att kalla det för mitt riktiga hem. Hmm, det är lite förvirrande det där. Det spelar ju ingen roll vad jag kallar det för i morgon åker jag hem, HEM och det ska bli så skönt!
Dagens föreläsning i utvecklingspsykologi handlade om observation. Vi ska nämligen följa och studera ett spädbarn från 10 månaders ålder till vi tar examen om 4 år. Vi ska filma och observera barnets utveckling inom språk, motorik, sociala aspekter etc. Spännande och roligt tycker jag:)
Gick även förbi studentbokhandeln och blev 952:- fattigare på mitt konto. Vilka gigantiska böcker! Shit, vad tunga de var att bära hem. Kassen liksom skar in i händerna. Är det detta som kallas för tung lektyr? Bläddrade igenom dem lite som hastigast och de verkar inte så svårlästa även fast de är på engelska. Kanske tar med mig en på tåget i morgon och läser lite. Beror lite på hur tung den övriga packningen blir..
I morgon blir det en heldag i skolan innan hemfärden. Jag har precis gjort matlåda att ha med mig. Det blev ris, lax och wokgrönsaker (blev visst med rätt mycket chili). Även fast jag "sköter" mig och lagar mat, som jag äter och tar mitt ansvar så kommer jag inte ifrån lite jobbiga känslor som poppar upp i huvudet och spökar. Det känns som om jag gör fel, snarare något kriminellt när jag äter. Jag får kämpa som en liten idiot för att distrahera henne. Mitt förnuft säger en sak men känslan en helt annan. Det är ju helt normalt och livsviktigt att äta. Även om det smakar gott. För det skrämmer mig mest tror jag. Smakar det gott så är det farligt och det förtjänar inte jag. Att njuta av mat är förbjudet skriker hon. Skammen över att erkänna att mat är gott är egentligen helt absurd. Men jag hoppas att hon blir allt mer tyst ju mer jag äter och njuter!
Mina tunga kursböcker
Där jag bor nu, i korridoren, är ju bara tillfälligt. Eller är min blivande studentlägenhet mitt riktiga hem? Kanske säger man att Uppsala är hem eftersom det är där jag lever, bor, studerar. Samtidigt känner jag att jag inte har bott här tillräckligt länge för att kalla det för mitt riktiga hem. Hmm, det är lite förvirrande det där. Det spelar ju ingen roll vad jag kallar det för i morgon åker jag hem, HEM och det ska bli så skönt!
Dagens föreläsning i utvecklingspsykologi handlade om observation. Vi ska nämligen följa och studera ett spädbarn från 10 månaders ålder till vi tar examen om 4 år. Vi ska filma och observera barnets utveckling inom språk, motorik, sociala aspekter etc. Spännande och roligt tycker jag:)
Gick även förbi studentbokhandeln och blev 952:- fattigare på mitt konto. Vilka gigantiska böcker! Shit, vad tunga de var att bära hem. Kassen liksom skar in i händerna. Är det detta som kallas för tung lektyr? Bläddrade igenom dem lite som hastigast och de verkar inte så svårlästa även fast de är på engelska. Kanske tar med mig en på tåget i morgon och läser lite. Beror lite på hur tung den övriga packningen blir..
I morgon blir det en heldag i skolan innan hemfärden. Jag har precis gjort matlåda att ha med mig. Det blev ris, lax och wokgrönsaker (blev visst med rätt mycket chili). Även fast jag "sköter" mig och lagar mat, som jag äter och tar mitt ansvar så kommer jag inte ifrån lite jobbiga känslor som poppar upp i huvudet och spökar. Det känns som om jag gör fel, snarare något kriminellt när jag äter. Jag får kämpa som en liten idiot för att distrahera henne. Mitt förnuft säger en sak men känslan en helt annan. Det är ju helt normalt och livsviktigt att äta. Även om det smakar gott. För det skrämmer mig mest tror jag. Smakar det gott så är det farligt och det förtjänar inte jag. Att njuta av mat är förbjudet skriker hon. Skammen över att erkänna att mat är gott är egentligen helt absurd. Men jag hoppas att hon blir allt mer tyst ju mer jag äter och njuter!
Mina tunga kursböcker
Kommentarer
Postat av: Lena
va roligt att du har börjat blogga igen, välkommen tillbaka...=)
Verkar som du trivs som fisken i vattnet med att plugga.. spännande.. roligt att läsa att du kämpar på även om det är jobbigt.. förstår det.. hoppas att allt är bra med dig o att du får en riktigt mysig påsk "hemma".. många kramar
Trackback
