labansdotter

Japp, ni kan bli avundsjuka om ni vill, men å andra sidan så är det ju inget fel på vädret här hemma heller:) Även fast det tar emot att åka iväg från Sverige vid denna årstid, för jag älskar verkligen svensk sommar, så blir det skönt att komma iväg på semester. Det blir en annan slags avkoppling när man åker utomlands.
Aktiviteten på bloggen har varit lite dålig nu på sista tiden men jag har inte haft lust att sitta framför datorn när solen strålar. Om det finns tillgång till dator på hotellet så blir det nog lite inlägg därifrån, men annars så hörs vi igen när jag kommer hem!
Ha en underbar vecka och njut av sommaren! Det tänker jag i alla fall göra!
Kramar

Ibland är allt så märkligt... Det visade sig att de stora och feta bokstäverna blev små i kursiv stil, staplade till vänster. Likaså vågen. Till min besvikelse visade den minus. För jag vill inte ner till helvetet igen. Nu när jag sakta men säkert äntligen börjar komma ut ur min bubbla. Anledningen till viktnedgången beror på för mycket fysisk aktivitet. Jag har ju burit garderober och fart omkring rätt så mycket i samband med lite fusk med näringsdryckerna.
Jag som var helt ÖVERTYGAD om att jag hade gått upp massor i vikt. Hur fasen kan en känsla vara så stark att den är helt missvisande mot verkligheten? Ytterligare ett bevis på hur sjudomen manipulerar mig...
Mammas kommentar "Är du nöjd nu?" gjorde inte denna motgång lättare direkt. Tårarna rann ner för kinden. Men jag får ändå förstå hennes frustration. Det är inte lätt för henne heller. Självklart måste hon få ventilera sina känslor också. Jag är också arg och besviken. Men det är bara att ta nya tag.

Gårdagen gick annars jättebra! Vi grejade lite i trädgården på förmiddagen. Pappa trimmade slänten och jag och mamma samlade upp gräset. Jag tycker att gräs luktar så fantastiskt gott! Det luktar sommar.
Sen åkte vi in en snabbis och handlade. Jag passade på att smita in på Intersport där jag investerade i en sovsäck. Eftersom jag kommer att behöva den när jag åker till Öland i morgon och sen när jag ska till Hultsfred så är det lika bra att ha en rejäl och skön sovsäck.
Klockan två hade jag möte med försäkringskassan angående min sjukskrivning. Jag vill sätta igång jobba igen och ska börja arbetsträna. Mitt ombud frågade en massa frågor och förklarade hur det gick till med antal timmar, sjukpenning osv..Jag hoppas innerligt att de skyndar på hela processen så att jag få komma igång snart! Rastlösheten kryper under skinnet på mig.

Kvällen spenderade jag tillsammans med Johanna som har kommit hem nu från Växsjö där hon pluggar i vanliga fall. Vi tittade på hoppträningen på terrängbanan innan vi åkte till stallet eftersom jag hade insläppet. När jag körde hem Johanna åkte vi rally i min gröna SAAB på grusvägen. Haha, som på den gamla goda tiden:)

I morgon är det midsommar. Vi påbörjar på färd mot Öland tidigt. Klockan sex är den avsatta tiden. Idag ska jag besöka systemet tillsammans med alla andra. Packa väskan med diverse saker vi behöver för ett lyckat midsommarfirande. Dvs, regnkläder, alokohol och musik;)

Hoppas att ni har en mysig (regnig men dock typisk svensk) midsommar! Kram på er!

Jisses, det har verkligen varit fullt ös denna helg! Allt började med i fredags då jag och mamma satt barnvakt åt lille Alvin. Det tar på krafterna faktiskt:) På kvällen kom som syster med barnen hem. Det är alltid så roligt att träffa dem!
I lördags var det dop. Jag spelade flöjtsolo under cermonin. Till en början var jag inte ett dugg nervös men sen så kom pirret i magen minsann. Det gick bra och Noa blev blöt om huvudet. Han skrek inte en enda gång, till skillnad från alla de andra barnen som satt i bänkarna. Det var "high life" om man säger så;) Men prästen var jättebra och han bara log åt dem. Han är nog ganska härdad, haha.
Efter fikat så drog jag vidare till klassåterträffen. Det var inte så många där först men sen så ramlade allt fler och fler in. Det var många som hade jobbat och så. Vi pratade gamla minnen och om framtiden. Vilka härliga människor, jag saknar er! Eventuellt så ska jag och Hanna dra till Hultsfred i sommar och jobba som funktionärer. Och Lars Winnerbäck kommer dit!! Hans låtar berör mig och det finns vissa som betyder väldigt mycker för mig.
Tro inte att kvällen tog slut där, nej då! Lina drog vidare till hemstaden och partajade där med lokalbefolkningen. Jag träffade jättemånga som jag inte har träfftat på länge. Likt en tornado svepte jag in mitt på dansgolvet och handbangade så pass att jag fortfarande har ont i nacken...Jag skrattade, dansade, flirtade lite och drack tequila. Jag har inte haft så roligt på väldigt länge. Såna här dagar gör mig hög på livet! Det är såhär jag vill leva och inte vara fast i en jävla sjukdom där det finns mer förbud än tillåtelser. Tyvärr så glömde Lina teflonpanna kvar sin kamera kvar på klassfesten så några bilder kan jag tyvärr inte publicera. Men när kameran är åter så kommer det en hel hög med bilder vill jag lova!
Lyckoruset höll i sig till frukosten dagen efter. (nej, då menar jag inte alkoholhalten) Sen gick hela gårdagen skit..Det verkar nästan som om jag ska bli bestraffad av henne för att jag hade roligt igår och för att hon inte fick vara med. Jag blir så trött på denna berg o dalbana. Men hon ska sakta men säkert få mer stryk. Idag har hon försökt få mig tänka negativa tankar men jag är så förbannad över att hon förstörde gårdagen att jag, envis som synden, banne mig ska göra något drastiskt. Jag ska..Hm, äta en kanelbulle!!

Haha, jag tänker bara på den där OLW-reklamen när jag hör ordet fredagsmys. Men det stämmer ju egentligen in rätt så bra. Man firar slutet på jobbveckan på fredagskvällen, festar till det lite extra med kanske lite tacos och möjligtvis ett glas vin därtill. För grillväder är det banne mig inte idag! Jag lider verkligen med de som tar studenten idag i detta väder! Det är ju så tråkigt för man blir ju ganska beroende på att det i alla fall är uppehåll. Hur mysigt är det att åka traktorvagn i spöregn? Och inte tala om hur kallt det blir i den vita, nyinköpta studentklänningen som (troligtvis) blir genomskinlig.
Men bor man i detta avlånga land så får man räkna med att man får göra sig osams med vädergudarna rätt så ofta.
När jag ändå är inne på det här med studenttemat så kan jag passa på att nämna att i morgonkväll ska vi ha återträff med klassen. Då är det exakt ett år sedan vi tog studenten. Det var Fredagen den 13:e. Men inga större missöde ägde rum som tur var:) Ska blir kul att träffa alla igen!

Denna dag har gått förvånansvärt bra. Energin som inte fanns igår har idag utspelat sig i en slags överskottenergi. Jag har bakat, städat vidare i mina garderober, hjälpt farmor och städa, varit på apoteket, varit uppe hos hästen och handlat på konsum (då mamma var barnvakt hemma hos Alvin, brorssonen) och dagen är inte slut än!
Syster yster med barnen kommer hem hit ikväll. De åker från Uppsala klockan 18 för att slippa den hemska rusningstrafiken i Stockholm. Det ska bli jättekul att träffa dem! De kommer hem för att min minsta brorsson Noa ska döpas i helgen. 

Nu ska jag greja vidare i mitt rum, som nu äntligen snart är färdigt! Kanske att jag bjuder på några bilder senare ikväll. Det beror lite på hur pass klart det hinner att bli.

Ha en mysig fredag:)

Fy vad jag mår dåligt idag! Vill helst bara radera hela denna dag. INGENTING har gått bra. Kroppen är helt slut, jag orkar igenting. Intelligent av mig att ta ut det på maten, för då blir man ju piggare och mår bättre! (OBS! ironi..)
Jag har så mycket hat och ångest inom mig just nu att jag inte klarar av att skriva om allt elände.
Hoppas er torsdag har varit bättre än min...

Jag gick och la mig 22.00 igår kväll (ja, så exakt på minuten eftersom jag alltid brukar somna lagom till nyheterna). Vaknar idag med träningsvärk (?) eller snarare kramp i hela kroppen. Främst i min högra tummuskel, hur detta nu kan vara möjligt. Armarna känns tunga och hänger bara där helt orkeslösa, ögonen borde behövas hållas upp med hjälp av tändstickor, benen viker sig när jag går och huvudet är som tuggummi. Jag tror jag är trött, men HUR sjutton då? Jag har sovit mina 8 timmar, inte motionerat mer än vad jag brukar, och har pillat i mig det jag ska (nästan). Jag hatar att inte vara pigg och energisk. Känner mig lat då...

Hur som helst. Vägningen idag gick bra. Tror jag. Inte neråt i alla fall. 2 hg upp. Tror nog att förra veckans resultat har hängt över mig som ett svart litet åskmoln hela veckan. Det har varit riktigt tufft och jag har fått ta många strider med henne. Jag anser att huvudsaken är att vikten inte går ner, men den SKA ju faktiskt upp. Vem har vunnit nu? Är det jag eller är det hon?

Det börja närma sig lunch så jag ska väl ta och förbereda mig för käk. Känns som om läget är ganska lugnt ändå. Inte ångest just nu i alla fall. Hoppas att det håller i sig även under och efter måltiden. Idag orkar jag inte kriga med henne. Idag är både huvudet och kroppen trött.

Jag vet att jag har slarvat med uppdatering..hade inte tillgång till dator i går och sen idag har jag varit inne i Motala på äs-enheten på gruppen. Jag känner av direkt när jag inte har fått skriva av mig på länge. Jag har så mycket tankar och känslor i kroppen att jag nästan inte vet var jag ska göra av allt!

Det hade börjat en ny tjej i gruppen. Hon verkade jättegullig!
Idag så fortsatte vi att prata om ämnet identitet. Om hur man vill vara. Detta ämne kan jag prata om hur mycket som helst, då jag känner igen mig väldigt väl i detta problem. Att man under sjukdomstiden blir en annan person. Jag känner nu äntligen att jag börjar hitta tillbaka till den personlighet som jag hade innan jag blev sjuk. Min spontanitet börjar att träda fram allt mer. Jag vågar göra lite oplanerade saker utan att drabbas av panik. Faktum är att jag tänker; "varför gör jag inte det här oftare?" Jag släpper på strypkopplet och tillåter mig att mista kotrollen under en stund. Visst, att hon försöker bestraffa mig efteråt för att jag inte lyder henne, men jag börjar vinna kamperna! Anorexin vill egentligen ha mig för sig själv. Jag förtjänar inte att ha roligt och "släppa loss" och framförallt inte utan henne! Jag är förbannat trött på denna sjukdom och vill lämna den fortare än kvickt. Sakta men säkert så håller jag på att krossa den...

Gertud och jag pratade efteråt. Vi gjorde upp en ny veckoplanering och hon hjälpte mig att försöka komma på andra saker som kan distrahera ångesten och tankarna. Jag tyckte att hennes förslag lät lite "larviga" först eftersom det var så simpla saker. Exempelvis att ta några djupa andetag och kanske gå ut i den friska luften en kort stund. Inombords så fnös jag nästan åt förslagen, men jag provade dem faktiskt förut när det blev jobbigt och DET FUNGERADE! Förvånad sitter jag nu här och är otroligt stolt över mig själv att jag lyckades fixa ångesten alldeles själv! Gertrud sa också att det är viktigt att berömma sig själv även för de minsta små framsteg som man gör. För det är dessa små steg som gör skillnaden. Själv har jag nästan gått och väntat på ett speciellt tillfälle då den "stora förändringen" ska komma. Sanningen är den att förändringen kommer inte av sig självt. Den kommer när man har börjat ta stegen mot ett friskt liv.
Jisses, vad jag yrar nu märker jag. Men jag hoppas att ni förstår på ett ungefär hur jag menar?

Vägning i morgon. Usch, vad dessa dagar gör mig orolig! Jag har bestämt mig för att om det blir lika jobbigt denna gången också så ska jag säga till att jag inte vill se siffrorna...Men samtidigt vill jag ju det. Eller så är sjukdomen som vill det för att behålla den lilla kontroll som finns kvar...Nåväl, morgondagen tar jag itu med i morgon. Nu ska jag krypa upp i soffan med mamma och titta lite på TV.

Kram på er!

Jag hade varit igång hela dagen igår. Var iväg på hästtävling och kom inte hem förrän ganska sent. Gjorde i ordning min rykande kopp med härligt te och smörgås (tyvärr utan smör, denna gång. Skärpning Lina!) och tillhörande näringsdryck. Satte mig i soffan och slötittade lite på Talang 2009. Hämtade sedan den bärbara datorn för att skriva av mig lite på bloggen och kika runt lite. Jag somnade med datorn i knät!! I sittande ställning likt en Buddhafigur. Kan inte annat än att säga att det är typiskt mig. Jag kan speeda på i högsta tempo utan att känna av en enda tillstymelse av trötthet eller någon annan "negativ" känsla för att sedan somna på stört. För mig har en del känslor alltid varit negativt laddade. Exempelvis känslor som; Trötthet, hunger och ledsamhet. Dessa känslor kopplade jag liksom bort på något lustigt vänster under flera års tid. När man fick artighetsfrågan inne på konsum "hur är det?" så kom frasen "jag mår super!!" automatiskt inlärt med ett så kallat leende på läpparna. Det var ett jättesmidigt sätt att intala sig själv om att allt verkligen var bra. För varför säga sanningen och reda ut dessa "negativa" känslor när man smidigt kan strunta i dem? Jo, idag kan jag med facit i hand säga vad som händer om man lägger locket på under allt för lång tid. Jag blev avtrubbad och instängd. Rädd för att vara med vänner då jag hela tiden fick anstränga mig för att kunna vara social och inta rollen som den alltid glada, spralliga Lina. Men jag drog mig även undan för att ha kontrollen. Eller rättare sagt lyssna på henne i min ensamhet för att inte bli störd av det normala, verkliga livet.
Nu kan jag säga att det är har skett en rejäl förändring kring detta. Jag tillåter mig själv att vara trött, att tacka nej och avstå från de saker som jag egentligen inte orkar med och så tillåter jag mig att vara mer öppen och ärlig. Mår jag inte bra en dag så säger jag det. Och omgivningen uppskattar faktiskt det, tro det eller ej! Då behöver jag inte bli chockad av dagens alla känslor som förr vällde över mig senare på kvällen utan anledning (?)
Jag har börjat lära mig att lyssna på mina känslor...Den gamla Lina börjar sakta men säkert komma tillbaka!



Ha en bra dag!

Okej..Jag är hemkommen från Tylösand, vilket var det mest fantastikska jag gjort på väldigt länge! Vilken känsla att vara i en lugn och skön miljö med ett väder som liknar utomlandsklimat. Visst fanns rastlösheten och jobbiga känslor men de hade ändå inte överhanden. Jag kände att jag njöt av livet, och rensade ut allt jag inte ville ha kvar. Vi myste nere på stranden jag, mamma, Amanda (kusin) och Gun (kusinens mamma) och delade på en flaska vin och hade jättetrevligt.
Vilken nystart på mitt friska liv tänkte jag. Berusad ska jag bli oftare för banne mig vad allt är roligare när man är glad i hatten:) Jag åt till och med en glass på stan i halmstad!
"Smekmånaden" tog slut onsdag morgon (igår alltså). Onsdag = vägning för min del. Lycklig och sprudlande av ny kraft och energi skuttar Lina upp på vågen. Slås som ett knytnävsslag av de hemska siffrorna. Det visade väääldigt mycket plus. (eller egentligen inte eftersom jag hade backat nästan ett hlavt kilo förra veckan, men säg det till henne)
Mina första tankar var: "mina tjockkänslor stämmer",  "du behöver ju inga drycker längre du klarar ju att gå upp ordentligt på egen hand",  "haha, där fick du för att du har slappat och flötat med glass"
Paniken och tankarna var ett faktum. Träffade min sjukgymnast efteråt. Hon lugnade mig lite, men jag var nästan helt borta när vi pratade. Jag var som i ett tomrum och planerade i min lilla tröga anorexihjärna vad jag skulle göra för att inte bli fetare. För herregud vad min kropp bara suger åt sig allt den får!
Jag kämpade på riktigt bra ändå fram till eftermiddagen då jag var nära bristningsgränsen. Gårdagen slutade med katastrof... Så mycket var min "nystart" värd. Jag är värdelös...

Denna morgon startade okej, men förmiddagen var knacklig. Det var som om "allt ändå var förstört" och det inte var någon mening med att kämpa då jag uppenbarligen ändå aldrig lyckas med nått. Men tack vare min mamma, som är den mest otroliga människa på denna jord, gav mig ett uppvaknande. Hon sa en del saker som verkligen fick mig att inse att jag inte ska ge upp. Jag VILL ju såklart inte ge upp, men ibland så känns allt så uppgivet och meningslöst. Hon sa att hon aldrig kommer att sluta kämpa för min skull, varken om jag är med på tåget eller inte. Dessa ord hade en enorm påverkan på mig. Mamma, vad skulle jag göra utan dig? Jag VILL, jag KAN, jag SKA bli frisk!!

En annan sak som gjorde mig mer peppad och glad var ett brev ifrån Nora. Hon gav mig ett snöre där jag ska pärla på olika sorters pärlor som står för varje framsteg jag gör, i oilka storlekar och olika betydelser. Jag ska likaså plocka bort när det inte går bra. Sen när armbandet är färdigt kommer det bli mitt lyckoarmband när jag är frisk. Jag tror även att Elin och Josse från MFT också fick varsitt:) Tack Nora! Jag grät när jag öppnade paketet! Tillsammans ska vi besegra sjukdomen!

Lite bilder ifrån Tylösand

Igår när jag och mamma låg och pratade vid en panikångest-attack och hade kramp i bröstet, så bara kände jag att jag var trött på allt. Jag är trött på denna jävla sjukdom som förstör mitt liv. Hon ska inte längre få vara kvar ALLS! Aldrig mer att jag ska lyssna på henne, hon gör bara så att jag mår ännu sämre. Klockan 20.37 sa jag hejdå till henne. Att hon inte exixterar längre vore en lögn, men jag kommer bara att ignorera henne. Visst hon kan babbla på om sitt skitsnack men hon kommer att tala för döva öron. Jag vägrar att lyssna och förhoppningsvis kommer hon att bli tystare och tystare för varje gång jag väljer att strunta i henne.
Från och med idag lever jag, Lina sitt eget liv och gör precis vad jag känner för. Det kommer inte gå smärtfritt och det kommer säkert komma några bakslag men jag har tagit mig ur hennes järngrepp som jag har varit i de senaste dagarna då hon har haft kontrollen över mig totalt. HEJ DÅ DUMMA ANOREXIN

Om ungefär en timme åker jag och mor iväg.Vi ska åka till tylösand och gå på SPA:) Ska bli helt underbart! Jag ser detta som ett tillfälle att rensa kropp och själv på de saker som jag inte längre vill ha kvar, däribland sjukdomen. Jag ska njuta utan att ha dåligt samvete över att jag latar mig. Jag ska börja ta hand om mig själv på ett bättre sätt. Det har jag inte gjort på väldigt länge.

Nu måste jag kila iväg och packa min väska. Jag är så förväntansfull att jag snart spricker av glädje!!
Kramar på er!!