labansdotter

Jag vet att jag har slarvat med uppdatering..hade inte tillgång till dator i går och sen idag har jag varit inne i Motala på äs-enheten på gruppen. Jag känner av direkt när jag inte har fått skriva av mig på länge. Jag har så mycket tankar och känslor i kroppen att jag nästan inte vet var jag ska göra av allt!

Det hade börjat en ny tjej i gruppen. Hon verkade jättegullig!
Idag så fortsatte vi att prata om ämnet identitet. Om hur man vill vara. Detta ämne kan jag prata om hur mycket som helst, då jag känner igen mig väldigt väl i detta problem. Att man under sjukdomstiden blir en annan person. Jag känner nu äntligen att jag börjar hitta tillbaka till den personlighet som jag hade innan jag blev sjuk. Min spontanitet börjar att träda fram allt mer. Jag vågar göra lite oplanerade saker utan att drabbas av panik. Faktum är att jag tänker; "varför gör jag inte det här oftare?" Jag släpper på strypkopplet och tillåter mig att mista kotrollen under en stund. Visst, att hon försöker bestraffa mig efteråt för att jag inte lyder henne, men jag börjar vinna kamperna! Anorexin vill egentligen ha mig för sig själv. Jag förtjänar inte att ha roligt och "släppa loss" och framförallt inte utan henne! Jag är förbannat trött på denna sjukdom och vill lämna den fortare än kvickt. Sakta men säkert så håller jag på att krossa den...

Gertud och jag pratade efteråt. Vi gjorde upp en ny veckoplanering och hon hjälpte mig att försöka komma på andra saker som kan distrahera ångesten och tankarna. Jag tyckte att hennes förslag lät lite "larviga" först eftersom det var så simpla saker. Exempelvis att ta några djupa andetag och kanske gå ut i den friska luften en kort stund. Inombords så fnös jag nästan åt förslagen, men jag provade dem faktiskt förut när det blev jobbigt och DET FUNGERADE! Förvånad sitter jag nu här och är otroligt stolt över mig själv att jag lyckades fixa ångesten alldeles själv! Gertrud sa också att det är viktigt att berömma sig själv även för de minsta små framsteg som man gör. För det är dessa små steg som gör skillnaden. Själv har jag nästan gått och väntat på ett speciellt tillfälle då den "stora förändringen" ska komma. Sanningen är den att förändringen kommer inte av sig självt. Den kommer när man har börjat ta stegen mot ett friskt liv.
Jisses, vad jag yrar nu märker jag. Men jag hoppas att ni förstår på ett ungefär hur jag menar?

Vägning i morgon. Usch, vad dessa dagar gör mig orolig! Jag har bestämt mig för att om det blir lika jobbigt denna gången också så ska jag säga till att jag inte vill se siffrorna...Men samtidigt vill jag ju det. Eller så är sjukdomen som vill det för att behålla den lilla kontroll som finns kvar...Nåväl, morgondagen tar jag itu med i morgon. Nu ska jag krypa upp i soffan med mamma och titta lite på TV.

Kram på er!