Saturday again
Det känns som om en orkan har dragit förbi genom huvudet och kroppen. Lika bra som jag har mått i två dagar, lika dåligt har jag mått de senaste två dagarna. Jag är så trött på denna krokiga väg tillbaka från sjukdomen. Jag vill inte falla tillbaka men jag märker att jag motvilligt har tagit ett steg tillbaka. Jag märker det även lite på vikten tyvärr..Jag är livrädd för att gå ner för jag vet hur mycket starkare hon blir då. Varför lyder inte den friska delen av mig? Har jag blivit så lättmanipulerad att jag ger vika till de dumma tankarna igen? Vad ska jag göra? Jag har bara lust att banka något hårt i huvudet på mig själv, i hopp om att den lilla djävulen ska fara sin kos.
Kanske gjorde det lilla bråket med pappa igår inte situationen bättre. Han sa väldigt många saker som verkligen gjorde mig sårad. Ibland blir jag fruktansvärt trött på hans okunskap och brist på empati. Jag förstår att han är orolig för mig men när han inte lyssnar på mig när jag försöker förklara så känner jag mig så uppgiven, det tjänar liksom ingenting till.
Jag känner mig bara i vägen just nu. Har bara lust att gå och lägga mig under mitt tjocka duntäcke och sova bort alla jobbiga känslor. Men så enkelt är det inte...
Kan inte hjälpa att jag bär på så mycket självhat. Jag är så besiken på mig själv. Just nu känner jag mig som en stor misslyckad idiot som bara kastar bort mitt liv. JAG ÄR SÅ ARG ATT JAG BARA VILL FÖRSVINNA FRÅN MIG SJÄLV!!
Har precis ätit här och ångesten är starkare än nånsin. Har som en stor klump i halsen som hindrar mig från att kunna svälja och andas normalt. Panik över känslan att jag har ätit för mycket, rädsla över att sjukdomen kommer att när som helst börja plåga mig. Idag orkar jag inte ta någon fajt. Jag är alldeles för trött och deppig. Precis såna här tillfällen som hon älskar. Men det är hon som har gjort mig trött och ledsen. Det är hennes fula rävspel...
Nu ska jag bara vila färdigt och sen så ska jag åka upp till hästen. Det är den bästa medicinen mot ångest. Mamma ska följa med också.
Jag vet att jag skrev förra lördagen att jag skulle ge mig på att äta godis denna helg. Tyvärr blir det inget med det idag. Jag har sänkt ribban några pinnhål för att sakta men säkert jobba mig tillbaka. Just nu är prioritet ett att få rutin på alla måltider och mellanmål igen. Inget mer fusk eller smusslande här inte!
min ångestmedicin<3
Åh min vän! Kämpa på, ut med allt bara, vill du skrika så gör det, ut med all skit bara. Konfrontera och besegra!! <3
nä, världen blir bara mer och mer utseendefixerad!
Det är jobbigt när man sakta men säkert känner hur man ramlar. Men du det är okej att ramla, men glöm inte att ta dig upp!
Sen att du inte åt godiset. Det är som du skriver bättre att sänka ribban om man känner sig osäker.
Det finns många helger kvar att äta godis på :)
Jag måste erkänna att jag tycker att spirello är ett finare namn, jämfört med twister :P
Naw vad gulligt att du tyckte om glassen så mycket att du döpte din nalle efter det.
Du, jag tror på dig!
Sluta inte kämpa, för du kan.
Släng äs i väggen ;)
Kram
Usch det är inget roligt när det går neråt.. Men "sparka" o skrik du ska inte neråt.. du ska upp min vän.. Jag förstår att det är jobbigt, men det är nu du måste kämpa lite grann extra.. Ge henne inte fler chanser... du är starkare än henne o för tjänar att må sååå himla bra.. Vet hur det är att känna självhat.. Men ge inte upp o framförallt så kämpa mot henne.. Låt henne inte få en chans att ens ta en lite mer plats.. KRAM på dig min vän...
Yes jag ska försöka fixa mitt mobila bredband, men annars får jag väl ta o uggla på biblioteket! Någon liten update ska jag iaf hinna med mellan samtal och måltider:D Kram!
Hej vännen!
Nej, allt var bara skit igår, det kändes hopplöst. "M" var alldeles för stark. Jag klarade inte av att ta drycken på morgonen och det höll i sig.. men jag har samlat nya krafter nu. Jag hoppas att det håller!
Hur är det med dig då? Det låter inte som att du mår särsklit bra nu. Vi kan gärna pratas vid via telefon.
Kramar Elin, kämpa på!
