labansdotter

Idag så är det tisdag vilket betyder att jag är med i en grupp uppe på LPC. Först tiomellis och sedan pratar vi tillsammans i en grupp. Dagens tema var Vad är knuten i sjukdomen?
Till en början låste sig min tankeverksamhet totalt. Vadå knut? Men sen så flödade tankar och känslor ur mig hej vilt. Rädsla, ilska, ovisshet, frustration, kontrollbehov var några av de nyckelord som kom upp på whiteboardtavlan. Det visade sig alla vi fem tjejer lever i en slags "falsk trygghet". Som en ond cirkel som vi inte vågar att lämna. Att cikeln bara krymper och krymper märker man liksom inte av. Det är lättare att motstå än att tillåta sig.
En av behandlarna sa en ärlig, men hemsk sanning. Sjukdomen blir inte nöjd förrän den dag du slutar andas.
Detta gjorde mig både ställd och rädd. Trots det så blev det mitt wake-up call.

Dagen har gått hyfsat. Min förkylning vägrar att lämna mig. Tror att jag vaknade med feber i morse. Det hör till ovanligheten att jag är varm och svettas. Men det går över nån gång.

Jag måste faktiskt få skriva av mig om en del bra saker också. Även fast det är skitjobbigt att vara här så känner jag ändå att det har gett resultat. Äntligen börjar huvudet hänga med lite. Jag har accepterat min situtaion och har insett att en viktuppgång är den enda vägen ut. Även fast det är min största fasa.

Igår blev det inget bloggande p.g.a att jag hade permission. Jag och mamma var ju på tjejkväll på travet. Det var helt underbart att göra en mor och dotter-grej ihop. Jag ville inte att kvällen skulle ta slut..
Jag träffade även min lilla Dag Otto igår. (hoppas ingen personal läser detta) Åh, vad jag vill tillbaka! Hans lena mule mot min kind och lukten av hästskit gjorde med ännu mer taggad att bli frisk.

Nu ska jag ta och spela lite kort med en patient.