Sur och glad på samma gång
Igår kom Ida förbi en sväng. Även nu i morse. Tiden går så himla fort när man har besök. Idag tog vi lite fika i cafeterian här på sjukhuset. Eller fika o fika. Jag såg till att Ida åt frukost. Hon slarvar med dagens viktigaste mål, den lilla skitungen:)
Vid tiotiden kom mina behandlare från Mjölby och vi hade ett möte ihop med mina behandlare här på avdelningen. Det gick väl bra. Men jag sa att jag ville ha permission i helgen. För jag träffade ju aldrig min läkare igår. Han var på kurs i Stockholm, och det är bara han som kan tillåta permissioner. Jag blev så himla sur! Varför ska jag behöva bli drabbad för att han inte ha möjlighet att träffa mig?
Annars så bestämdes inget särskilt. De tyckte att jag kämpar på bra och att jag sköter mig. Det är bara vingarna och glorian som fattas! Nästa målsättning är plus ett kg till den 20:e februari. Det fixar jag lätt!
Efter lunchen kom Sara och hälsade på. Åh, vad jag blir glad och motiverad när jag får träffa dom jag tycker om! Jag blir alldeles rörd över hur många underbara vänner jag har. Ni är så omtänksamma! Allihop!
Denna dag har gått riktigt fort. Sedan så vet jag ju att mamma kommer förbi efter middagen. Jag som hade hoppats på att komma hem i helgen...Saknar allt just nu. Är på något vis arg på mig själv över att jag måste vara här. Varför var jag tvungen att bli drabbad? Det känns som om livet bara flyger förbi och jag sitter här och möglar och sonar mitt straff. Hur många år, dagar, timmar som jag har försummat, som aldrig mer kommer tillbaka.
Usch, vad jag låter deppig nu. Men det är bara det att jag är trött på att vara sjuk. Vilket i och försig är bra, men jag vill bara vakna upp och allt ska vara bra. Men det fungerar inte så.
Jag ser detta mer som en resa. En resa där jag ska hitta mig själv igen. Vägen är tyvärr lång och krokig. Men när jag är framme så kommer jag vara starkare än någonsin!
Nu ska jag återgå till mitt korsord igen. (tantvarning?)
Vid tiotiden kom mina behandlare från Mjölby och vi hade ett möte ihop med mina behandlare här på avdelningen. Det gick väl bra. Men jag sa att jag ville ha permission i helgen. För jag träffade ju aldrig min läkare igår. Han var på kurs i Stockholm, och det är bara han som kan tillåta permissioner. Jag blev så himla sur! Varför ska jag behöva bli drabbad för att han inte ha möjlighet att träffa mig?
Annars så bestämdes inget särskilt. De tyckte att jag kämpar på bra och att jag sköter mig. Det är bara vingarna och glorian som fattas! Nästa målsättning är plus ett kg till den 20:e februari. Det fixar jag lätt!
Efter lunchen kom Sara och hälsade på. Åh, vad jag blir glad och motiverad när jag får träffa dom jag tycker om! Jag blir alldeles rörd över hur många underbara vänner jag har. Ni är så omtänksamma! Allihop!
Denna dag har gått riktigt fort. Sedan så vet jag ju att mamma kommer förbi efter middagen. Jag som hade hoppats på att komma hem i helgen...Saknar allt just nu. Är på något vis arg på mig själv över att jag måste vara här. Varför var jag tvungen att bli drabbad? Det känns som om livet bara flyger förbi och jag sitter här och möglar och sonar mitt straff. Hur många år, dagar, timmar som jag har försummat, som aldrig mer kommer tillbaka.
Usch, vad jag låter deppig nu. Men det är bara det att jag är trött på att vara sjuk. Vilket i och försig är bra, men jag vill bara vakna upp och allt ska vara bra. Men det fungerar inte så.
Jag ser detta mer som en resa. En resa där jag ska hitta mig själv igen. Vägen är tyvärr lång och krokig. Men när jag är framme så kommer jag vara starkare än någonsin!
Nu ska jag återgå till mitt korsord igen. (tantvarning?)
Kommentarer
Postat av: malin hektor
Hej Lina! Jag vill bara säga att jag följer din blogg varje dag och det glädjer mig verkligen när det går framåt för dig och jag hoppas att du får komma hem snart. Precis som du säger så tror jag det här kommer göra dig starkare i slutändan, kämpa på ; )
Korsord är inte alls tantvarning haha
Postat av: Maria, la kommandora
Jag vill också träffa dej när jag kommer hem :) Längtar.. puss
Postat av: Johanna
visst att du är arg på dig själv Lina för allt det här men vad lönar det till? Det som har hänt har hänt man får inte se tillbaka utan bara blicka framåt... jag tror att vad som än händer i livet har det någon mening..! Du kommer vara dubbelt så stark när du blir frisk och de är ngt att verkligen kämpa efter och se fram emot..! puss på dig tjejen..!
Trackback
