labansdotter

Nu är jag tillbaka på avdelningen igen. Det känns väldigt tomt här nu när Mette inte är kvar. Tiden går ännu långsammare och jag har väldigt mycket spring i benen. Svårt att sitta still när vårkänslorna sakta börjar komma fram och suget på livet är större än någonsin!
För det är det faktiskt. Jag är motiverad till tusen även fast jag hade en liten dipp igår kväll. Jag åkte på en ångestattack på kvällen. Det hade jag inte fått på länge. Det går inte att beskriva exakt hur en attack är. Mamma frågade hur det kändes och jag försökte beskriva så gott jag kunde. Jag kan likna det med att något obehagligt river på insidan och man får svårt att andas. Jag brukar känna mig väldigt stressad och hjärat slår dubbelvolter. Det blir svårt att se omgivningen för allt blir fruktansvärt difust och suddigt.
Efteråt kände jag mig hemsk. Som en dålig och misslyckad människa. Alla framsteg jag gjort och alla positiva saker försvann. Nu är allt kört, tänkte jag. Allt jobb och slit i onödan.
Men som tur var så pratade jag med både mamma och pappa. Jag sa att det var jobbigt och berättade hur jag kände mig. Egentligen blev denna så kallade "dipp" ett framsteg, eftersom jag inte stängde in mig själv med alla tankar utan pratade om dem istället, satte ord på dem.
Man behöver nog motgångarna för att inse och värdesätta framstegen. Det finns ingen spikrak väg till det friska livet. Nu tar jag nya starka tag för att komma vidare!
Jag känner att jag har kommit mina föräldrar ännu närmare nu, och kommer betydligt bättre överrens med pappa.
I morgon börjar multi- familjeterapin som jag tror kommer göra susen:)

I morse innan jag åkte hit igen så passade jag och mamma på att plantera våra blivande tomatplantor och basilikaväxter. Vi gjorde små miniväxthus med hjälp av gamla godislådor som vi gjorde hål i. Sen placerade vi dem i fönstret och VOILA! Snart kan vi skörda våra egna "frukter", haha!

Snart dags för fika. Jag min klantiga idiot lyckades igår bränna mig i gomen och på insidan av läpparna. HUR DÅ? Kankse ni undrar. Jag tycker det är lite smått pinsamt att bekänna denna men låt gå...
LINA som brukar köra sitt kaffe i micron för att hon vill ha det glödhett, hade inte med i beräkningarna att vår micro hemma har högre  watt-styrka än den vi har på avdelningen. Så, jag körde lika länge som jag brukar göra. Tog ut muggen och tog en REJÄL klunk. Aj som f**an, hann jag få ur mig samtidigt som det varma kaffet slank ner via matstrupen och ner till magsäcken.
Min fikarast slutade med tårfyllda ögon samt en skinnflådd mun, tjurandes i soffan.
Så..Nu kan ni skratta om ni vill

Ska förhandla till mig en sväng ute sen tänkte jag. Det verkar lugnt här idag så personalen har nog tid. Hoppas jag! Ha en skön eftermiddag i det härliga vädret.

  
Vår fina tomat och basilikaodling