labansdotter

Nu jävlar är jag arg. Riktigt arg, så att jag kokar! Och när jag är såhär ilsken då tjuter jag.
Jag bad om att få min nattpermiss idag isället eftersom mamma åker upp till Uppsala i helgen som kommer. Skitbra tänkte jag eftersom det är Tordträning ikväll och därmed kan jag titta på när Otto och Ida hoppar.
Ann-Louise (min sjuksköterska) ringde teamet i Mjölby, som för övrigt bara träffar mig 15 min/vecka och bestämmer över mitt liv för närvarande logiskt (?), men de sa nej. VARFÖR? Jo, för att de vill hålla sig enligt planerna. Jasså, det finns planer för mig? Varför har inte jag fått ta del av dom? Jag har ju ingen som helst aning om hur planerna ser ut. Kan ju vara trevligt om de kunde kläcka ur sig hur länge de har planerat hur länge jag ska vara kvar här. För det har de inte nämnt något om.
Jag fick nöja mig med en eftermiddagspermiss. Från lunch till kvällsfika. Tja, vad blir det...En timmes resväg hem och en timmes resväg tillbaka, totalt 5 timmar hemma.
Arg som en bi sa jag till peronalen att jag banne mig inte kommer komma tillbaka till fikat. Jag vill se träningen och kommer i såna fall tillbaka när den är slut. Personalen förstår mig (kan det bero på att de är humana och ser hur bra jag mår och hur bra jag sköter mig?) och de skulle ringa dem i Mjölby igen. Vilka änglar de är!! Så jag håller mina tummar.

Usch, nu har jag laddad ur min agressivitet. Mette fick sig en skopa med. Var nog lite väl hård mot henne. Eller inte mot henne egentligen utan mot sjukdomen. Men på ett sätt så behövde nog hon det. Jag hoppas verkligen att hon tog till sig det jag sa och bestämmer sig en gång för alla att ta tag i sitt liv. För det är det man måste göra, bestämma sig. Man kan ha hur många hjälpsamma och stöttande människor som helst runt omkring sig men beslutet och det tuffa arbetet ligger hos en själv. Jag bestämde mig den 21 JANUARI 2009.

Mitt allt <3