labansdotter

Idag klockan nio började terapin. Spänd och nervös var jag. Tusen frågor i huvudet som snurrade runt. Vad ska vi göra? Hur kommer jag reagera? Kommer de att förstå mig?
Allt började med att vi fick presentera oss och berätta om våra namn. Lite märkligt tyckte jag först men det visade sig att det var intressant. En del var nöjda med sina namn, en del hade ändrat sina namn. Vi fick frågan om vi visste vad våra namn betydde. Med närmare eftertanke så är namnet väldigt viktigt. Det är ju trots allt en stor del av vår identitet.

Jag tror verkligen att dessa kommande dagar kommer att vara mycket lärorika men samtidigt jobbiga då mycket tankar och känslor kommer upp till ytan. Familjerna fann varandra väldigt fort. Många hade samma intressen och kom bra överrens.
Det som jag kände direkt var att jag tyckte så synd om de andra tjejerna. Jag ville bara krama om dem och säga att allt kommer bli bra. Att jag själv är en av dem har jag nog svårare för att förstå.
Det var också en läkare som var med. Han gick igenom alla farliga, fysiska konsekvenser sjudomen innebär. Även fast jag vet allt som händer i kroppen så fick jag lite panik. Jag blev arg. Vad håller jag på med egentligen?! Att misshandla sin kropp på detta vis. Men när man väl är inne i anorexin så kan man nog inte riktigt ta in vad man sysslar med. Hjärnan fungerar inte riktigt. Den är fylld med andra tankar och gör allt vad den kan för att resten av kroppen ska överleva.

Jag känner mig trött i huvudet nu. Kommer nog inte ha några problem med att hälsa på John Blund ikväll. Kommer nog vara ännu tröttare på fredag efter de kommande tre intensiva dagarna.
Jag vet vad jag vill. Jag har bestämt mig. Jag ska bli kvitt sjukdomen en gång för alla. Vägen dit är tuff men jag är på god väg. Förhoppningsvis kan jag dela med mig lite bra erfarenheter till de andra. Stöttning är A och O, men kampen kan man bara ta själv.

Nu måste jag ta mitt kvällsfika. Personalen ropar på mig!
Uppdaterar i morgon igen efter ännu en dag med terapigruppen.