Utmaning
Gårdagens seminarium gick oväntat bra. Det var inte så farligt som jag hade förväntat mig. Hade ett litet psykbryt på morgonen innan skolan och ringde hysteriskt till mamma och nästan hyperventilerade. Jag kände mig så dålig och jag fattade ingenting, hade inte pluggat ordentligt och det kommer att gå åt helvete.. Efter en hel del kloka ord från henne så lyckades jag samla mig och istället ladda om och fokusera energin på det som skulle genomföras. Seminariet var som en diskussion och jag kände hur taggad jag blev när jag drog det jag skulle säga. När jag väl får ordet och sätter igång så är det svårt att få stopp på mig!
Efteråt gick vi ett gäng och käkade nere på stan. Det var mysigt och alla tyckte att det var rätt skönt att ha det gjort. Jag var tydligen inte den enda som hade oroat mig inför det.
Kvällen spenderades hos min underbara vän. Vi slappade, drack te, snackade skit, kollade på film och åt godis. Japp, det gjorde jag. Ångesten och dumma tankar var där men tack vare Johanna så lyckades jag slappna av och njuta en aning. Varför ska det kännas så förbjudet att göra saker som man mår bra av? Att ha roligt, njuta och vara glad över livet gör att jag direkt blir på min vakt. Dessa känslor är främmande och gör att jag börjar leta efter fel och negativa känslor. Jag är ju inte född till pessimist men sjukdomen vill gärna det.
Jag är trött på att leva avhållsamt, strikt och förbjudet. Jag är banne mig ingen Nunna heller! (Vilket jag lätt motbevisar med lite promille i kroppen då jag släpper kontrollen, mina hämningar och låter Lina träda fram)
Filmen vi såg hette Vicky Cristina Barcelona. En riktigt bra film som jag kan rekommendera!
