Ett möte
Jag såg dig idag nere på stan igen. Det var bara som hastigast när jag cyklade förbi. Andra gången på en vecka som vi råkar stöta på varandra. Kanske av en ren slump, kanske inte. Våra blickar möttes igenkännande. Jag vet att du är professionell så du skulle aldrig ta första steget att säga hej. Inte heller tvärnitar jag med cykeln även fast det egentligen är det jag vill göra. Säga tack eller något i den stilen.
Tänk att det snart är ett år sedan jag ringde dig helt hysteriskt och bad om hjälp. Jag hade nått botten. Ordentligt. Jag orkade inte längre. Den falska fasaden övertygade inte ens mig själv. Jag kom till dig viftandes med den vita flaggan. Jag gav upp en strid för att börja slåss i en annan. Det du tidigare hade försökt övertala mig till att göra var nu det enda alternativet. Det var som om du visste att jag skulle komma tillbaka. Du frågade mig om jag verkligen var redo. Jag svarade att jag aldrig har varit mer redo i hela mitt liv.
Jag vågade lita på dig och du trodde på mig. Jag kommer att vara dig evigt tacksam för att du fick mig att inse vad livet egentligen handlar om.
