labansdotter

Jag hann aldrig med att skriva här igår tyvärr men ibland blir det så. Var ju på världens bästa gasque!

Igår var det en stor dag för mig. Den 17:e februari 2010 så tog jag ett väldigt tufft men viktigt beslut. Jag hade kommit till en punkt där jag insåg att jag var tvungen att göra något. Kroppen hade varnat mig nog så många gånger men jag hade inte lyssnat. Envisheten, förnekelsen och tron på att "det är nog inte så farligt", blev mig varse. Man kan leda en häst till vattnet men inte tvinga den att dricka - är ett uttryck som stämmer mycket väl. Att göra en förändring är inte lätt men vill man så kan man. Någonstans kände jag att det bara är jag som kan välja hur jag vill leva mitt liv och det ansvaret ligger enbart hos mig.
Jag tog ett studieuppehåll, sålde min häst och började kampen. Jag var tvungen att ge upp för att kunna vinna.

Ett år senare är jag tillbaka. Jag har börjat mina studier igen och jag LEVER LIVET. Jag glömmer så lätt hur svårt det var då och vilka enorma framsteg jag faktiskt gjort. Den befrielsen att inte längre få panikångest är obeskrivlig. Att kunna göra saker som jag tidigare undvek på grund utav rädsla. Jag menar, hur normalt är det att vara mer rädd för en potatisgratäng än för att gå hem ensam mitt i natten? 
Jag är förbannat stolt över mig själv och är glad för att jag svalde min stolthet och bad om hjälp. Jag skulle aldrig ha kommit hit om det inte vore för min fina familj, mina underbara vänner och grymma behandlare. Jag är inte riktigt i hamn än men jag skymtar målet i sikte. Jag VET att jag kommer nå ända fram för jag tänker inte ge mig förrän jag står överst på prispallen. Som Mr. Förståsigpåare sa igår: "Lina, du har gjort den tuffaste biten. Nu gäller det bara och kötta på!"