labansdotter

Jag känner ju att jag behöver hjälp den där sista biten in i mål. Efter samtalet med Pia kändes det som om jag kunde andas igen! 

Jag var ärlig, sa precis hur det var, blottade mig totalt. Hon lyssnade, förstod och gav mig hopp om att en gång för alla bli kvitt anorexin. Hon rekommenderade egentligen dagvård vilket innebär sjukskrivning (studieuppehål). Men jag känner att jag är så nära slutet på utbildningen och vill inte offra mer av mina studier. Öppenvården är alternativet, vilket Pia nämnde nästan är tuffare eftersom det kräver att man kämpar själv och utmanar. Någonstans känner jag att det är det jag behöver. Någon som hejar på mig vid sidan av (vilket stöd som helst mottages varmt eftersom jag har varit all by my own ett bra tag nu..) 

Förändringen ligger ju hos mig. Att bli serverad mat fungerar ju. Äta-tugga-svälj, duktig flicka. Då är det någon annan ger mig maten och det är deras "fel"/förtjänst att det går framåt.

Jag har ju kommit så pass långt att jag vill gå upp i vikt. Det är inte där det största problemet ligger. Det svåra är att laga mat till sig själv och våga njuta. Inte fastna i samma gamla slentrianmässiga rutiner som i princip betyder samma mat HELA tiden. Inspiration eller variation existerar liksom inte för tillfället. Att känna sug, hunger och törst är något som jag längtar efter. Dessa signaler ligger för närvarande i dvala tyvärr, vilket i sin tur påverkar aptiten. 

Men nu kära vänner ska denna onda cirkel brytas. Jag är så otroligt motiverad och är redo för att ta slutspurten. Hell yeah!